Kapitel 13: Vampire Lord
Kapitel 13~ Kärlekens slutliga kraft
Då vi kom till hans slott igen var de något annorlunda. Det verkade... Ljusare på något sätt. Jag tittade på de och försökte komma på vad skillnaden var från då jag sprungit iväg. Men såklart så kom jag inte på det förrän vi kom in. Både min och Dimitris haka for i golvet då vi såg vad som hänt. De var blommor, vita dukar, vita gardiner överallt! De var som om de var klart för ett bröllop.
"Vad i...?" Sa vi i kör.
"Överraskning." Log Tia och vi tittade på henne. "Jag vet hur nära varandra ni är." Sa hon. "Så jag tänker inte stå i vägen utan vara en äkta vän för Natalie." Jag vart tårögd och log mot henne. "men jag kommer stanna här som Natalies närmsta väninna, om jag får."
"Klart du får!" Utbrast jag och Dimitri nickade instämmande.
"Bra, för jag hade stannat ändå." Log hon och jag skrockade.
"Så vad betyder allt de här?" Undrade jag och tittade på allt igen.
"Att ni ska gifta er." Vi båda vart lite stela och tittade sedan på varandra. "Idag." la hon till sedan och hennes leende växte. Mitt ansikte sprack upp i ett leende, precis som hans. Han kysste mig igen och hovet kom rusande.
"Dags att göra er i ordning!" Log dem, tog mig från honom och vi delades in till två olika rum. Allt gick så fort kändes det som, jag skulle äntligen få den man jag älskar! Men jag kände mig illamående då jag väll skulle gå till altaret med Tia.
"jag mår illa." Klagade jag och hon log.
"Det kallas nerver, Natalie." Flinade hon och musiken satte igång. Osäkert gick jag med henne ut. Dimitri var stiligare än någon sin och de fick all nervositet att försvinna. Medan dem gjort mig i ordning hade jag fått veta att Tia planerat allt med hans familj och hovet under dagen jag varit borta och han stirrat på en vägg. Jag tittade på Dimitris ansikte med ett leende då jag väl stod där. Han mimade 'Vad vacker du är.' och log. jag mimade 'Du med' och sen började prästen ta alla löften, hela ceremonin.
"Lord Dimitri, tar du lady Natalie till din äkta maka?"
"Ja." Sa han med ett leende.
"Lady Natalie, tar du lord Dimitri till den äkta make?"
"Ja." Svarade jag och mitt leende var enormt.
"Då kan ni utbyta ringar och de är okej att kyssa bruden." Han stängde boken, vi byte ringar och kysstes sedan i ett virrvarr av hurra och blommor. Vi skrattade båda två. Vi fick vårat lyckliga slut!
~Slut!
Då vi kom till hans slott igen var de något annorlunda. Det verkade... Ljusare på något sätt. Jag tittade på de och försökte komma på vad skillnaden var från då jag sprungit iväg. Men såklart så kom jag inte på det förrän vi kom in. Både min och Dimitris haka for i golvet då vi såg vad som hänt. De var blommor, vita dukar, vita gardiner överallt! De var som om de var klart för ett bröllop.
"Vad i...?" Sa vi i kör.
"Överraskning." Log Tia och vi tittade på henne. "Jag vet hur nära varandra ni är." Sa hon. "Så jag tänker inte stå i vägen utan vara en äkta vän för Natalie." Jag vart tårögd och log mot henne. "men jag kommer stanna här som Natalies närmsta väninna, om jag får."
"Klart du får!" Utbrast jag och Dimitri nickade instämmande.
"Bra, för jag hade stannat ändå." Log hon och jag skrockade.
"Så vad betyder allt de här?" Undrade jag och tittade på allt igen.
"Att ni ska gifta er." Vi båda vart lite stela och tittade sedan på varandra. "Idag." la hon till sedan och hennes leende växte. Mitt ansikte sprack upp i ett leende, precis som hans. Han kysste mig igen och hovet kom rusande.
"Dags att göra er i ordning!" Log dem, tog mig från honom och vi delades in till två olika rum. Allt gick så fort kändes det som, jag skulle äntligen få den man jag älskar! Men jag kände mig illamående då jag väll skulle gå till altaret med Tia.
"jag mår illa." Klagade jag och hon log.
"Det kallas nerver, Natalie." Flinade hon och musiken satte igång. Osäkert gick jag med henne ut. Dimitri var stiligare än någon sin och de fick all nervositet att försvinna. Medan dem gjort mig i ordning hade jag fått veta att Tia planerat allt med hans familj och hovet under dagen jag varit borta och han stirrat på en vägg. Jag tittade på Dimitris ansikte med ett leende då jag väl stod där. Han mimade 'Vad vacker du är.' och log. jag mimade 'Du med' och sen började prästen ta alla löften, hela ceremonin.
"Lord Dimitri, tar du lady Natalie till din äkta maka?"
"Ja." Sa han med ett leende.
"Lady Natalie, tar du lord Dimitri till den äkta make?"
"Ja." Svarade jag och mitt leende var enormt.
"Då kan ni utbyta ringar och de är okej att kyssa bruden." Han stängde boken, vi byte ringar och kysstes sedan i ett virrvarr av hurra och blommor. Vi skrattade båda två. Vi fick vårat lyckliga slut!
~Slut!
Kapitel 12: Vampire Lord
Kapitel 12~ Sanningen och känslorna
Jag tittade spänt på Dimitri som satte sig på huk framför mig. Vad tänkte han göra? Han tittade mig rakt i ögonen.
"Sanningen, Natalie, är att jag inte var med på de. Hon tvingade sig på mig och de kan Tia vittna om för efter att du sprungit iväg, efter att du tagit det fel, puttade jag henne ifrån mig." Jag bara tittade på honom. Vad skulle jag tro om de? Att de var sanningen? Jag vände bort blicken men sa inget. Jag visste inte vad jag skulle säga eller tro just nu.
"Natalie, de är sant." Jag vände mig om då jag hörde Tias röst. "Jag såg allt, han skulle hämta en bok då hon drog ned honom i sängen och tvingade sig på honom. Efter att du sprungit iväg lyckades han få loss armarna och puttade undan henne. Han har suttit hela dagen på en stol och tittat på väggen för att se när solen gick ned." jag ryckte till och vände mig till Dimitri igen som faktiskt rodnade.
"Är de sant, Dimitri?" han nickade. "Men varför satt du på en stol hela dagen?"
"För att jag ville hitta dig direkt då solen gått ned och förklara." Han tittade på mig, tog ett steg framåt och la armarna om mig. "Du betyder allt för mig, Natalie. Jag skulle inte klara av att förlora dig." Viskade han. Ögonen vattnades, jag la armarna om honom och begravde ansiktet i hans kläder precis då tårarna började rinna. Jag började gråta och han höll om mig och försökte lugna mig.
Då jag var lugn igen lyfte han upp mig, höll mig mot sig och gick lugn hemåt med alla som följt med. Tia log brett hela vägen hem och jag låg med huvudet mot hans axel och slappnade av. Jag hade missförstått allt, nästan blivit dödad och nästan skadat den jag älskar för livet. Jag slöt ögonen och gungade med i hans rörelser då han gick. Jorinna skulle troligen bli tokig då vi kom fram men Dimitri hade övertygat mig om att kasta ut henne med huvudet förre för detta men han skulle behöva prata med sin familj. Jag tittade upp då alla stannade och såg Dimitris bror stå i vägen med ett leende.
"Vi vet allt och dina planer, Dimitri." Sa han lugnt. "Vi har pratat och vi är med på att Jorinna kastas ut ur huset." Vi tittade förvånat på honom men nickade allihopa. Han skrockade åt våra reaktioner och försvann. Jag och Dimitri tittade på varandra.
"De verkar som om störningsmomentet ryker." Jag nickade och ryckte förvånat till då han kysste mig. Jag hörde Tia utbrista 'Naw' och log mot Dimitris läppar och ett leende spred sig över hans läppar med.
Jag tittade spänt på Dimitri som satte sig på huk framför mig. Vad tänkte han göra? Han tittade mig rakt i ögonen.
"Sanningen, Natalie, är att jag inte var med på de. Hon tvingade sig på mig och de kan Tia vittna om för efter att du sprungit iväg, efter att du tagit det fel, puttade jag henne ifrån mig." Jag bara tittade på honom. Vad skulle jag tro om de? Att de var sanningen? Jag vände bort blicken men sa inget. Jag visste inte vad jag skulle säga eller tro just nu.
"Natalie, de är sant." Jag vände mig om då jag hörde Tias röst. "Jag såg allt, han skulle hämta en bok då hon drog ned honom i sängen och tvingade sig på honom. Efter att du sprungit iväg lyckades han få loss armarna och puttade undan henne. Han har suttit hela dagen på en stol och tittat på väggen för att se när solen gick ned." jag ryckte till och vände mig till Dimitri igen som faktiskt rodnade.
"Är de sant, Dimitri?" han nickade. "Men varför satt du på en stol hela dagen?"
"För att jag ville hitta dig direkt då solen gått ned och förklara." Han tittade på mig, tog ett steg framåt och la armarna om mig. "Du betyder allt för mig, Natalie. Jag skulle inte klara av att förlora dig." Viskade han. Ögonen vattnades, jag la armarna om honom och begravde ansiktet i hans kläder precis då tårarna började rinna. Jag började gråta och han höll om mig och försökte lugna mig.
Då jag var lugn igen lyfte han upp mig, höll mig mot sig och gick lugn hemåt med alla som följt med. Tia log brett hela vägen hem och jag låg med huvudet mot hans axel och slappnade av. Jag hade missförstått allt, nästan blivit dödad och nästan skadat den jag älskar för livet. Jag slöt ögonen och gungade med i hans rörelser då han gick. Jorinna skulle troligen bli tokig då vi kom fram men Dimitri hade övertygat mig om att kasta ut henne med huvudet förre för detta men han skulle behöva prata med sin familj. Jag tittade upp då alla stannade och såg Dimitris bror stå i vägen med ett leende.
"Vi vet allt och dina planer, Dimitri." Sa han lugnt. "Vi har pratat och vi är med på att Jorinna kastas ut ur huset." Vi tittade förvånat på honom men nickade allihopa. Han skrockade åt våra reaktioner och försvann. Jag och Dimitri tittade på varandra.
"De verkar som om störningsmomentet ryker." Jag nickade och ryckte förvånat till då han kysste mig. Jag hörde Tia utbrista 'Naw' och log mot Dimitris läppar och ett leende spred sig över hans läppar med.
Kapitel 11: Vampire Lord
Kapitel 11~ Sökandet
Jag rusade igenom skogen hela dagen och saktade inte ned trots att mina ben skrek åt mig att dem behövde vila. Jag ville komma så långt bort därifrån som möjligt så fort som möjligt! Tårarna rann för fullt längst mina kinder. Allt hade varit skådespel, skulle de där hände om vi hade blivit ett par? Skulle han söka sig till andra kvinnor? Dem tankarna fick mina tårar att rinna ännu mer. De var bäst att jag fick veta detta nu och inte senare!
*Dimitri
Jag satt vid ett fönster och tittade på väggen hela dagen för att se då solen sakta sjönk vid horisonten. Då den hade sjunkit helt reste jag mig och tittade ut. De var dags. Några Sökare skulle följa med men ingen skulle gå direkt fram till henne, de hade jag grävt av henne. Vi for ut och Sökarna började söka efter hennes lukt genom klänningar hon haft på sig. Dem hittade snart hennes spår och skyndade åt de hållet. jag skyndade efter men mina enda tankar var på henne, Natalie. Jag skulle förklara mig vad hon än tyckte och sen låta henne välja om hon vill följa med tillbaka eller inte. Vi sprang ett par timmar innan hennes lukt vart starkare.
"hon är nära, hennes ben tvingade henne nog att stanna." Jag nickade och sökte med blicken. Hon hade sprungit långt och var inne på farlig mark. Jag hörde hennes skrik och morrande och for genast åt det hållet. Några vampyrer, vilda såklart, försökte komma åt henne. Jag morrade varnande och dem backade. Hon tittade på mig och tittade direkt bort. Jag suckade inombords men ställde mig framför henne. Vampyrerna väste men drog sig tillbaka.
"Varför kom du efter mig?" Sa hon utan att titta på mig. Jag vände mig mot henne.
"För att förklara mig."
"Jag såg allt som hände, Dimitri."
"Nej, de gjorde du inte. Du han inte se vad som hände efteråt." Hon tittade på mig.
"Så vad hände efteråt?" Sa hon med en bestämd blick.
Jag rusade igenom skogen hela dagen och saktade inte ned trots att mina ben skrek åt mig att dem behövde vila. Jag ville komma så långt bort därifrån som möjligt så fort som möjligt! Tårarna rann för fullt längst mina kinder. Allt hade varit skådespel, skulle de där hände om vi hade blivit ett par? Skulle han söka sig till andra kvinnor? Dem tankarna fick mina tårar att rinna ännu mer. De var bäst att jag fick veta detta nu och inte senare!
*Dimitri
Jag satt vid ett fönster och tittade på väggen hela dagen för att se då solen sakta sjönk vid horisonten. Då den hade sjunkit helt reste jag mig och tittade ut. De var dags. Några Sökare skulle följa med men ingen skulle gå direkt fram till henne, de hade jag grävt av henne. Vi for ut och Sökarna började söka efter hennes lukt genom klänningar hon haft på sig. Dem hittade snart hennes spår och skyndade åt de hållet. jag skyndade efter men mina enda tankar var på henne, Natalie. Jag skulle förklara mig vad hon än tyckte och sen låta henne välja om hon vill följa med tillbaka eller inte. Vi sprang ett par timmar innan hennes lukt vart starkare.
"hon är nära, hennes ben tvingade henne nog att stanna." Jag nickade och sökte med blicken. Hon hade sprungit långt och var inne på farlig mark. Jag hörde hennes skrik och morrande och for genast åt det hållet. Några vampyrer, vilda såklart, försökte komma åt henne. Jag morrade varnande och dem backade. Hon tittade på mig och tittade direkt bort. Jag suckade inombords men ställde mig framför henne. Vampyrerna väste men drog sig tillbaka.
"Varför kom du efter mig?" Sa hon utan att titta på mig. Jag vände mig mot henne.
"För att förklara mig."
"Jag såg allt som hände, Dimitri."
"Nej, de gjorde du inte. Du han inte se vad som hände efteråt." Hon tittade på mig.
"Så vad hände efteråt?" Sa hon med en bestämd blick.
Kapitel 9 & 10: Vampire Lord
Kapitel 9~ Ödets gång?
Jag öppnade sakta ögonen och satte mig upp. Allt snurrade. Jag tittade mig omkring men min blick fastnade på brasan som var tänd, Dimitri satt framför den i en stol. Han verkade tänka på något. Jag reste mig sakta och han vände blicken mot mig. Han log och vinkade åt mig att komma så jag gick lugnt emot honom. Då jag var nära nog drog han ner mig i knät och höll armarna om min midja.
"Jag är lycklig, Natalie." Log han. jag tittade upp på han ansikte och log.
"Jaså?" Han nickade och hans leende växte.
"För att ven min familj verkar gilla dig vilket ger dig större chans att bli den jag är tillåten att älska." Jag log och la armarna om hans hals. Han höll mig tätt mot sig och jag slöt ögonen. Han var lycklig men de var något som störde.
"Vad är de som stör dig?" Han tittade förvånat på mig men vände sedan ansiktet mot elden.
"Min familj vill att den som blir min hustru ska vändas till vampyr. Jag är ganska säker på vem de kommer bli eftersom min bror är den som brukar få rätt då han gör ett val men jag vill inte utsätta dig för den smärtan som de innebär att bli vampyr." Jag pussade på hans panna.
"Oroa dig inte för det, Dimitri." Hans grepp om min midja hårdnade och han la pannan mot min axel med en svag suck.
"Jag kan inte låta bli. Ödet verkar vilja ha dig som vampyr och de verkar ha blivit bestämt då vi först träffades." Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Ödet hade fått ihop oss från början, ville den nu styra min livsstil? Var de ödets gång?
Kapitel 10~ Bristande känslor
Nästa morgon vaknade jag av att något gick sönder. Jag satte mig upp. Vad var nu detta? Rev våran galna kamrat ner saker igen? Jag klev upp, jag hade somnat inne hos Dimitri igen men han verkar vara ute på ärenden. Jag stannade upp då jag hörde ett hungrigt morrande och Jorinnas fnitter. Jag rynkade på pannan. Den enda som fick äta av oss var Dimitri själv. Jag smög ut i korridoren och kikade in eftersom Tia redan stod där. Hon tecknade åt mig att vara tyst. Jag tittade runt i rummet men de rörde sig bara under täcker. Jag tittade undrande på Tia och ritade ett D och ett J i luften. Hon svalde och nickade. Jag tittade in igen. De där kunde tas så fel. Jorinna satte sig upp och satt där i nattklädsel, men den var blodig. Hon tittade med ett leende ned på Dimitri som jag knappt såg.
"Ger hon dig inte blod eller sällskap, my lord?" Han vände huvudet mot henne och hon böjde sig ner och... kysste honom. Jag backade snabbt. Jag skakade på huvudet och Tia svor tyst och tecknade åt mig att skynda iväg. De skulle jag allt göra. Med handen för munnen skyndade jag igenom korridoren och ner för trapporna, tur att jag somnat i klänningen.
"Natalie! Vänta!" Hörde jag Dimitri ropa och han sprang efter. Jag sprang rakt ut i solen eftersom jag visste att han inte klarade av att vara ute i solen länge, de klarade ingen av dem.
"Natalie!" Skrek han men hans steg hade tystnat. Jag sprang genom grinden och utmed vägen som fans, mot skogen. Jag visste att dem skulle skynda efter mig då solen sjönk men de kunde jag ta, jag skulle vara långt borta då.
*Dimitri*
Jag slöt ögonen och kände hur tårarna hotade. Jag hade skadat henne av att gå bakom ryggen på henne med detta. Tia kom gående.
"Hur mycket såg hon?" Min röst skakade till. Hon suckade.
"Från de att Jorinna satte sig upp och till då hon böjde sig ner och kysste dig, hon missade att du vred bort huvudet och stötte bort Jorinna." Jag nickade. De var mitt fel i vilket fall. Jag tittade upp och tittade på den väg Natalie försvunnit på.
"Jag kommer och hämtar dig, min kära." Viskade jag.
Jag öppnade sakta ögonen och satte mig upp. Allt snurrade. Jag tittade mig omkring men min blick fastnade på brasan som var tänd, Dimitri satt framför den i en stol. Han verkade tänka på något. Jag reste mig sakta och han vände blicken mot mig. Han log och vinkade åt mig att komma så jag gick lugnt emot honom. Då jag var nära nog drog han ner mig i knät och höll armarna om min midja.
"Jag är lycklig, Natalie." Log han. jag tittade upp på han ansikte och log.
"Jaså?" Han nickade och hans leende växte.
"För att ven min familj verkar gilla dig vilket ger dig större chans att bli den jag är tillåten att älska." Jag log och la armarna om hans hals. Han höll mig tätt mot sig och jag slöt ögonen. Han var lycklig men de var något som störde.
"Vad är de som stör dig?" Han tittade förvånat på mig men vände sedan ansiktet mot elden.
"Min familj vill att den som blir min hustru ska vändas till vampyr. Jag är ganska säker på vem de kommer bli eftersom min bror är den som brukar få rätt då han gör ett val men jag vill inte utsätta dig för den smärtan som de innebär att bli vampyr." Jag pussade på hans panna.
"Oroa dig inte för det, Dimitri." Hans grepp om min midja hårdnade och han la pannan mot min axel med en svag suck.
"Jag kan inte låta bli. Ödet verkar vilja ha dig som vampyr och de verkar ha blivit bestämt då vi först träffades." Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Ödet hade fått ihop oss från början, ville den nu styra min livsstil? Var de ödets gång?
Kapitel 10~ Bristande känslor
Nästa morgon vaknade jag av att något gick sönder. Jag satte mig upp. Vad var nu detta? Rev våran galna kamrat ner saker igen? Jag klev upp, jag hade somnat inne hos Dimitri igen men han verkar vara ute på ärenden. Jag stannade upp då jag hörde ett hungrigt morrande och Jorinnas fnitter. Jag rynkade på pannan. Den enda som fick äta av oss var Dimitri själv. Jag smög ut i korridoren och kikade in eftersom Tia redan stod där. Hon tecknade åt mig att vara tyst. Jag tittade runt i rummet men de rörde sig bara under täcker. Jag tittade undrande på Tia och ritade ett D och ett J i luften. Hon svalde och nickade. Jag tittade in igen. De där kunde tas så fel. Jorinna satte sig upp och satt där i nattklädsel, men den var blodig. Hon tittade med ett leende ned på Dimitri som jag knappt såg.
"Ger hon dig inte blod eller sällskap, my lord?" Han vände huvudet mot henne och hon böjde sig ner och... kysste honom. Jag backade snabbt. Jag skakade på huvudet och Tia svor tyst och tecknade åt mig att skynda iväg. De skulle jag allt göra. Med handen för munnen skyndade jag igenom korridoren och ner för trapporna, tur att jag somnat i klänningen.
"Natalie! Vänta!" Hörde jag Dimitri ropa och han sprang efter. Jag sprang rakt ut i solen eftersom jag visste att han inte klarade av att vara ute i solen länge, de klarade ingen av dem.
"Natalie!" Skrek han men hans steg hade tystnat. Jag sprang genom grinden och utmed vägen som fans, mot skogen. Jag visste att dem skulle skynda efter mig då solen sjönk men de kunde jag ta, jag skulle vara långt borta då.
*Dimitri*
Jag slöt ögonen och kände hur tårarna hotade. Jag hade skadat henne av att gå bakom ryggen på henne med detta. Tia kom gående.
"Hur mycket såg hon?" Min röst skakade till. Hon suckade.
"Från de att Jorinna satte sig upp och till då hon böjde sig ner och kysste dig, hon missade att du vred bort huvudet och stötte bort Jorinna." Jag nickade. De var mitt fel i vilket fall. Jag tittade upp och tittade på den väg Natalie försvunnit på.
"Jag kommer och hämtar dig, min kära." Viskade jag.
Kapitel 8: Vampire Lord
Kapitel 8 ~Balen
Klackarna tickade i golvet då vi gick, dem andra var i alla fall vana vid att gå i klackar. Efter en massa tjat hade jag fått ballerina skor att gå i. Vi kom in i balsalen och allas blickar vändes mot oss. Tia och Jorinna stod framför mig så folk tittade såklart mest på dem. Dem vart väldigt snabbt uppbjudna och alla följde dem med blicken. Jag började gå runt och hörde.
"Men vart är den tredje kandidaten?"
"Missade vi henne?" Jag tittade mot Tia. Hon såg ut att ha de roligt. Hon stannade upp tvärt.
"Natalie, kom." Log hon. Innan jag hann protestera nå mycket hade hon tagit tag i min handled och dragit ut mig på dansgolvet. Folk mumlade och tittade förvånat på mig. Hon log och en ung man kom ut på dansgolvet.
"Får jag lov?" Han sträckte ut sin hand och osäkert tog jag den. Han började lugnt dansa med mig, med ett leende på läpparna.
"Du är inte van vid sånt här eller hur?" Jag skakade på huvudet och försökte hålla ordning på fötterna. Men försiktigt fick han mig att titta upp.
"De går lättare om du inte tittar på fötterna. Följ bara med i rörelserna." Jag nickade och de gick faktiskt lättare. Ett leende spred sig över läpparna för varje steg vi tog och tillslut slank ett skratt ur mig. han log äkta och varmt och verkade själv ha väldigt roligt. Jag såg Dimitri med ett brett leende på läpparna och han nickade gillande. Mannen, Elias, var i stort sett enda jag dansade med den kvällen. Den enda han lät mig dansa med var Dimitri. Framåt slutet kom Dimitri fram och jag byte partner.
"Han värker fäst vid dig." Log han då vi sakta dansade runt på golvet. Jag log.
"jag antar de, han är väldigt trevlig." han nickade.
"De är min lillebror, han skryter inte om de så få vet de. Han var testet. Han har som du sett dansat med dem andra också men han fastnade vid dig. Du klarade första testet." Jag tittade upp på honom och nickade. Han log och kysste min panna innan han släppte mig. Elias kom fram och övertog dansandet.
"Berättade han?" Jag nickade och tittade upp på hans ansikte. Han log brett. "Jag ska berätta varför. Tia och Jorinna trodde att dem kunde varenda steg men kunde egentligen inga, dem hade ingen humor i dansen och ingen.. kärlek. Du däremot var öppen med att du inte kunde, lärde dig med ett glatt humör att dansa och hade roligt hela kvällen. Du skulle passa utmärkt som min brors kvinna." Jag kunde inte låta bli och nickade som en bekräftelse på de han berättat. "Men nu, fröken Natalie, är de dags att sova." Log han, la handen för mina ögon och allt vart svart.
Klackarna tickade i golvet då vi gick, dem andra var i alla fall vana vid att gå i klackar. Efter en massa tjat hade jag fått ballerina skor att gå i. Vi kom in i balsalen och allas blickar vändes mot oss. Tia och Jorinna stod framför mig så folk tittade såklart mest på dem. Dem vart väldigt snabbt uppbjudna och alla följde dem med blicken. Jag började gå runt och hörde.
"Men vart är den tredje kandidaten?"
"Missade vi henne?" Jag tittade mot Tia. Hon såg ut att ha de roligt. Hon stannade upp tvärt.
"Natalie, kom." Log hon. Innan jag hann protestera nå mycket hade hon tagit tag i min handled och dragit ut mig på dansgolvet. Folk mumlade och tittade förvånat på mig. Hon log och en ung man kom ut på dansgolvet.
"Får jag lov?" Han sträckte ut sin hand och osäkert tog jag den. Han började lugnt dansa med mig, med ett leende på läpparna.
"Du är inte van vid sånt här eller hur?" Jag skakade på huvudet och försökte hålla ordning på fötterna. Men försiktigt fick han mig att titta upp.
"De går lättare om du inte tittar på fötterna. Följ bara med i rörelserna." Jag nickade och de gick faktiskt lättare. Ett leende spred sig över läpparna för varje steg vi tog och tillslut slank ett skratt ur mig. han log äkta och varmt och verkade själv ha väldigt roligt. Jag såg Dimitri med ett brett leende på läpparna och han nickade gillande. Mannen, Elias, var i stort sett enda jag dansade med den kvällen. Den enda han lät mig dansa med var Dimitri. Framåt slutet kom Dimitri fram och jag byte partner.
"Han värker fäst vid dig." Log han då vi sakta dansade runt på golvet. Jag log.
"jag antar de, han är väldigt trevlig." han nickade.
"De är min lillebror, han skryter inte om de så få vet de. Han var testet. Han har som du sett dansat med dem andra också men han fastnade vid dig. Du klarade första testet." Jag tittade upp på honom och nickade. Han log och kysste min panna innan han släppte mig. Elias kom fram och övertog dansandet.
"Berättade han?" Jag nickade och tittade upp på hans ansikte. Han log brett. "Jag ska berätta varför. Tia och Jorinna trodde att dem kunde varenda steg men kunde egentligen inga, dem hade ingen humor i dansen och ingen.. kärlek. Du däremot var öppen med att du inte kunde, lärde dig med ett glatt humör att dansa och hade roligt hela kvällen. Du skulle passa utmärkt som min brors kvinna." Jag kunde inte låta bli och nickade som en bekräftelse på de han berättat. "Men nu, fröken Natalie, är de dags att sova." Log han, la handen för mina ögon och allt vart svart.
Kapitel 7: Vampire Lord
Kapitel 7 ~Problem
Redan nästa dag var jag illa ute. Medicinerna hade tagit så jag kunde gå runt som vanligt men hade jag vetat vad som skulle hända hade jag stannat hos Dimitri. Den tredje kandidaten, som i ren allmänhet heter Jorinna, hade väldigt het temperament men det ändrade inte hennes slående utseende. Hon har kort, blont hår, klarblåa ögon och blek hud. Gäspande gick jag genom korridoren och ryckte till då jag såg Hia, den första kandidaten, komma springande ur rummet.
"Hia?"
"Kvinnan är ju inte klok!" En massa böcker flög ur rummet och vi duckade.
"Har hon något mot böcker? Hon kastade dem på mig förut. Eller försökte." Hia tittade på mig.
"Hon har allvarliga problem med böcker, dun och dig." jag suckade. Såklart... "Sen hon kom har hon surat över att du var hos lorden." Jag nickade och vi båda skrek då Jorinna kom ur rummet med ett mordiskt uttryck.
"Där är du, smutsiga bonde!" Morrade hon.
"Vi springer." Föreslog Hia.
"Det tycker jag låter som en bra idé." Så vi tog tag i klänningarna och började springa från Jorinna, som i sin tur skrek och sprang efter.
"Dimitri!" Skrek vi. Några från hovet tittade ut i korridoren och gapade smått då dem såg oss komma springande med Jorinna i hällarna. Vi fick ducka då och då eftersom hon fått med sig böcker ut ur rummet. En stor skugga tornade upp sig framför oss och vi skrek förvånat till och sprang rakt in i personen. Jorinna släppte böckerna så vi tittade upp. Dimitri! han tittade ner på oss och höjde på ena ögonbrynet.
"Roligt?" sa han lite roat.
"Långt ifrån! Hon jagar oss och kastar böcker!" Utbrast jag.
"Och river rummet och förstör allt som har med dun att göra, och Natalie förstås." Det där kändes som ett slag i skallen. jag muttrade och Dimitri himlade med ögonen. han gick förbi oss och mot Jorinna.
"Om du inte kan bete dig mot andra i din omgivning åker du ut med huvudet förre och en annan får din plats. förståt?" han stannade framför henne och tornade upp sig över henne. Hon bleknade och nickade snabbt. Då hon lovat på fem olika sätt så vände han sig mot oss.
"Och ni ser ut som om ni varit tagen av en tornade." jag tittade på spegeln på väggen och Hia gjorde det samma. Vi såg inte riktigt kloka ut! Håret stod åt alla håll och det såg ännu roligare ut då vi höll upp känningarna.
"Pfft~" Fick jag fram och vi började sedan tokskratta. Dimitri himlade med ögonen igen men log. Han vinkade med oss in i ett rum då vi lugnat oss.
"Det är bal ikväll. Alla i det här rummet.." han gjorde en gest mot ungefär tio personer. "..ska hjälpa er med allt som behövs." Vi nickade alla tre. "Ikväll på balen kommer en av dem tre avgörande testena." Vi tittade på honom. Han log brett. "Dem testen avgör vem som blir min partner så tänk på vad ni gör för slutsatser under kvällen." Vi nickade igen. han gick ur rummet och alla började fixa och dona med hår, smink och kläder.
Redan nästa dag var jag illa ute. Medicinerna hade tagit så jag kunde gå runt som vanligt men hade jag vetat vad som skulle hända hade jag stannat hos Dimitri. Den tredje kandidaten, som i ren allmänhet heter Jorinna, hade väldigt het temperament men det ändrade inte hennes slående utseende. Hon har kort, blont hår, klarblåa ögon och blek hud. Gäspande gick jag genom korridoren och ryckte till då jag såg Hia, den första kandidaten, komma springande ur rummet.
"Hia?"
"Kvinnan är ju inte klok!" En massa böcker flög ur rummet och vi duckade.
"Har hon något mot böcker? Hon kastade dem på mig förut. Eller försökte." Hia tittade på mig.
"Hon har allvarliga problem med böcker, dun och dig." jag suckade. Såklart... "Sen hon kom har hon surat över att du var hos lorden." Jag nickade och vi båda skrek då Jorinna kom ur rummet med ett mordiskt uttryck.
"Där är du, smutsiga bonde!" Morrade hon.
"Vi springer." Föreslog Hia.
"Det tycker jag låter som en bra idé." Så vi tog tag i klänningarna och började springa från Jorinna, som i sin tur skrek och sprang efter.
"Dimitri!" Skrek vi. Några från hovet tittade ut i korridoren och gapade smått då dem såg oss komma springande med Jorinna i hällarna. Vi fick ducka då och då eftersom hon fått med sig böcker ut ur rummet. En stor skugga tornade upp sig framför oss och vi skrek förvånat till och sprang rakt in i personen. Jorinna släppte böckerna så vi tittade upp. Dimitri! han tittade ner på oss och höjde på ena ögonbrynet.
"Roligt?" sa han lite roat.
"Långt ifrån! Hon jagar oss och kastar böcker!" Utbrast jag.
"Och river rummet och förstör allt som har med dun att göra, och Natalie förstås." Det där kändes som ett slag i skallen. jag muttrade och Dimitri himlade med ögonen. han gick förbi oss och mot Jorinna.
"Om du inte kan bete dig mot andra i din omgivning åker du ut med huvudet förre och en annan får din plats. förståt?" han stannade framför henne och tornade upp sig över henne. Hon bleknade och nickade snabbt. Då hon lovat på fem olika sätt så vände han sig mot oss.
"Och ni ser ut som om ni varit tagen av en tornade." jag tittade på spegeln på väggen och Hia gjorde det samma. Vi såg inte riktigt kloka ut! Håret stod åt alla håll och det såg ännu roligare ut då vi höll upp känningarna.
"Pfft~" Fick jag fram och vi började sedan tokskratta. Dimitri himlade med ögonen igen men log. Han vinkade med oss in i ett rum då vi lugnat oss.
"Det är bal ikväll. Alla i det här rummet.." han gjorde en gest mot ungefär tio personer. "..ska hjälpa er med allt som behövs." Vi nickade alla tre. "Ikväll på balen kommer en av dem tre avgörande testena." Vi tittade på honom. Han log brett. "Dem testen avgör vem som blir min partner så tänk på vad ni gör för slutsatser under kvällen." Vi nickade igen. han gick ur rummet och alla började fixa och dona med hår, smink och kläder.
Kapitel 6: Vampire Lord
Kapitel 6 ~Den tredje kandidaten
Jag vaknade av solen. Den lyste rakt i ögonen på mig. Jag drog täcket över ögonen och märkte att Dimitri inte låg kvar. jag satte mig snabbt upp men såg honom vid en brasa en bit bort med en bok i handen.
"Vad är klockan?" Sa jag lite smått hysteriskt. Han tittade upp på mig.
"Tio." Jag drog snabbt undan täckte och reste mig men vinglade till. han var snabbt framme och höll upp mig. "Ligg ner och vila, Natalie." Jag skakade svagt på huvudet men gjorde inget motstånd då han tryckte ner mig på sängen igen. Jag flåsade lite lätt och slöt ögonen.
"Mitt huvud snurrar." Han bäddade om mig och la sig vid min sida.
"För att du låg och grät under natten. Vad drömde du?" Han kramade om mig och jag försökte minnas vad det var jag drömt.
"Jag tror det var minnet då du åkte." Han nickade sakta och jag vände blicken mot honom. Att jag kommit på vem han var hade dragit upp minnen, mitt sinne var rädd att bli sårad igen. Jag huttrade till och han drog ett till täcke över mig. Först då blev det varmt. jag slöt ögonen och han la handen mot min panna.
"Jag tror du har feber."
"Skulle inte förvåna mig.. Då jag fuskar med maten drar jag lättare på mig förkylningar."
"Då är det bäst att du börjar äta som du ska." Jag nickade och gäspade. Någon kom in i rummet.
"My lord, ut tagningarna fortsätter idag." Dimitri rörde lite på sig, han satte sig troligen upp.
"Finns det andra lediga rum? Jag har inte mage nog att flytta på henne då hon har feber." Jag kände vampyrens blick.
"Det finns det. Ska jag skicka hit en sköterska?"
"Ja tack." Vampyren gick ur rummet och stängde dörren efter sig. Dimitri klev ur sängen och kysste min panna. "Jag är tillbaka om några timmar, lyssna på sköterskan och vila så mycket du kan." Jag nickade trött och även han gick ur rummet. då dörren öppnades några minuter senare öppnade jag ögonen. En äldre dam i sköterska uniform klev in i rummet med ett leende. Hon såg ut att vara människa.
"Mitt namn är Eugina. Jag ska ta hand om dig." Jag nickade och hon gick fram till mig. "Och jag är människa." Log hon och började fylla upp medicin. "Mat kommer snart, men medicinen först. Kan du sätta dig upp, fröken Natalie?" jag nickade trött och satte mig sakta upp med täckena om mig. Hon fick i mig medicinen och bara några minuter senare kom en bricka med mat. Hon satt och vaktade mig så jag åt, troligen något Dimitri bett om på vägen. Då det var klart bäddade hon om mig lite extra, satte på en *islapp på min panna och sen fick jag lägga mig ner och sova.
Jag vaknade till av en kvinnas ilskan röst.
"Gå inte nära med den ilskan!" Röt Eugina. jag öppnade ögonen och satte mig upp. En kvinna stod i rummet, röd av ilska.
"Vad gör hon här?!" Skrek kvinnan. "Vem är hon?!"
"Hon är en av kandidaterna, som ni fröken. Hon har feber och lorden håller kvar henne här." Kvinnan tog en bok och kastade mot mig. Eugina var snabb med att ta emot den och Dimitri kom in i rummet.
"Lika het temperament som förut." Muttrade han och hindrade henne från att kasta en till bok. "Lugna ner dig! Det är mitt val att hon är här, du kan inte påverka det. Gå till kandidaternas rum. Nu." Surt gick hon ur rummet och jag hörde henne klampa iväg. han drog ett djupt andetag och tittade på mig. "Väckte hon dig?" Jag nickade trött och gäspade stort. Han log, precis som Eugina.
"Sov vidare, fröken Natalie. Allt är okej nu." Trött la jag ner huvudet på kudden och somnade om.
Jag vaknade av solen. Den lyste rakt i ögonen på mig. Jag drog täcket över ögonen och märkte att Dimitri inte låg kvar. jag satte mig snabbt upp men såg honom vid en brasa en bit bort med en bok i handen.
"Vad är klockan?" Sa jag lite smått hysteriskt. Han tittade upp på mig.
"Tio." Jag drog snabbt undan täckte och reste mig men vinglade till. han var snabbt framme och höll upp mig. "Ligg ner och vila, Natalie." Jag skakade svagt på huvudet men gjorde inget motstånd då han tryckte ner mig på sängen igen. Jag flåsade lite lätt och slöt ögonen.
"Mitt huvud snurrar." Han bäddade om mig och la sig vid min sida.
"För att du låg och grät under natten. Vad drömde du?" Han kramade om mig och jag försökte minnas vad det var jag drömt.
"Jag tror det var minnet då du åkte." Han nickade sakta och jag vände blicken mot honom. Att jag kommit på vem han var hade dragit upp minnen, mitt sinne var rädd att bli sårad igen. Jag huttrade till och han drog ett till täcke över mig. Först då blev det varmt. jag slöt ögonen och han la handen mot min panna.
"Jag tror du har feber."
"Skulle inte förvåna mig.. Då jag fuskar med maten drar jag lättare på mig förkylningar."
"Då är det bäst att du börjar äta som du ska." Jag nickade och gäspade. Någon kom in i rummet.
"My lord, ut tagningarna fortsätter idag." Dimitri rörde lite på sig, han satte sig troligen upp.
"Finns det andra lediga rum? Jag har inte mage nog att flytta på henne då hon har feber." Jag kände vampyrens blick.
"Det finns det. Ska jag skicka hit en sköterska?"
"Ja tack." Vampyren gick ur rummet och stängde dörren efter sig. Dimitri klev ur sängen och kysste min panna. "Jag är tillbaka om några timmar, lyssna på sköterskan och vila så mycket du kan." Jag nickade trött och även han gick ur rummet. då dörren öppnades några minuter senare öppnade jag ögonen. En äldre dam i sköterska uniform klev in i rummet med ett leende. Hon såg ut att vara människa.
"Mitt namn är Eugina. Jag ska ta hand om dig." Jag nickade och hon gick fram till mig. "Och jag är människa." Log hon och började fylla upp medicin. "Mat kommer snart, men medicinen först. Kan du sätta dig upp, fröken Natalie?" jag nickade trött och satte mig sakta upp med täckena om mig. Hon fick i mig medicinen och bara några minuter senare kom en bricka med mat. Hon satt och vaktade mig så jag åt, troligen något Dimitri bett om på vägen. Då det var klart bäddade hon om mig lite extra, satte på en *islapp på min panna och sen fick jag lägga mig ner och sova.
Jag vaknade till av en kvinnas ilskan röst.
"Gå inte nära med den ilskan!" Röt Eugina. jag öppnade ögonen och satte mig upp. En kvinna stod i rummet, röd av ilska.
"Vad gör hon här?!" Skrek kvinnan. "Vem är hon?!"
"Hon är en av kandidaterna, som ni fröken. Hon har feber och lorden håller kvar henne här." Kvinnan tog en bok och kastade mot mig. Eugina var snabb med att ta emot den och Dimitri kom in i rummet.
"Lika het temperament som förut." Muttrade han och hindrade henne från att kasta en till bok. "Lugna ner dig! Det är mitt val att hon är här, du kan inte påverka det. Gå till kandidaternas rum. Nu." Surt gick hon ur rummet och jag hörde henne klampa iväg. han drog ett djupt andetag och tittade på mig. "Väckte hon dig?" Jag nickade trött och gäspade stort. Han log, precis som Eugina.
"Sov vidare, fröken Natalie. Allt är okej nu." Trött la jag ner huvudet på kudden och somnade om.
*Islapp: Det är en klisterlapp man fäster på pannan för att sänka febern. Ursprung: Asien, vad jag vet.
Kapitel 5: Vampire Lord
Kapitel 5 ~Kärlekens blomning
Den natten låg jag hos Dimitri, sov i hans rum och i hans säng trots att jag insisterade på att jag kunde sova på soffan. Vi låg och pratade mest, även om vi låg väldigt tight. Han hade ena armen över min midja och jag hade huvudet på hans andra arm. Han förklara hur det låg till, varför han skyddade mig och varför detta ens kommit till.
"För några månader sedan, då jag kommit tillbaka från din by, hade alla sett att jag var sorgsen. Dem hade försökt muntra upp mig, speciellt kvinnorna, men inget funkade." Han pussade lätt min axel och jag rös till av behag. "Så dem började söka efter den perfekta mänskliga kvinnan som passade in på den kvinna jag möt i din by. Kvinnor som passade in på beskrivningen av dig. Och då dem lyckats fått tag i dig så gjorde jag allt för att du inte skulle bli skadad på något sätt. Jag hade fallit pladask för dig." Jag tittade på honom över axeln och möte hans blick.
"Vi föll för varandra..." Sa jag sakta. Han nickade. Det pirrade i mig då jag såg in i hans bruna ögon igen. Sist vi träffats, då han varit i min by under en period, hade vi varit jätte nära men jag hade inte vetat om vem han var. Vi föll för varandra men han vart tvungen att lämna byn vilket tydligen skapade sorg på båda fronterna. Jag åt inte på en vecka efter att han åkt. Jag snurrade runt i hans famn så vi låg mot varandra. han la sina läppar mot min panna och jag slöt ögonen.
"Förlåt om jag varit lite hådrhänt, my lady."
"Det gör inget." Mumlade jag och la armarna om honom. Han höll mig mot sig och så somnade jag. I hans famn med en massa tankar som snurrade runt i mitt huvud och känslan av kärlek i mig som blommade.
Den natten låg jag hos Dimitri, sov i hans rum och i hans säng trots att jag insisterade på att jag kunde sova på soffan. Vi låg och pratade mest, även om vi låg väldigt tight. Han hade ena armen över min midja och jag hade huvudet på hans andra arm. Han förklara hur det låg till, varför han skyddade mig och varför detta ens kommit till.
"För några månader sedan, då jag kommit tillbaka från din by, hade alla sett att jag var sorgsen. Dem hade försökt muntra upp mig, speciellt kvinnorna, men inget funkade." Han pussade lätt min axel och jag rös till av behag. "Så dem började söka efter den perfekta mänskliga kvinnan som passade in på den kvinna jag möt i din by. Kvinnor som passade in på beskrivningen av dig. Och då dem lyckats fått tag i dig så gjorde jag allt för att du inte skulle bli skadad på något sätt. Jag hade fallit pladask för dig." Jag tittade på honom över axeln och möte hans blick.
"Vi föll för varandra..." Sa jag sakta. Han nickade. Det pirrade i mig då jag såg in i hans bruna ögon igen. Sist vi träffats, då han varit i min by under en period, hade vi varit jätte nära men jag hade inte vetat om vem han var. Vi föll för varandra men han vart tvungen att lämna byn vilket tydligen skapade sorg på båda fronterna. Jag åt inte på en vecka efter att han åkt. Jag snurrade runt i hans famn så vi låg mot varandra. han la sina läppar mot min panna och jag slöt ögonen.
"Förlåt om jag varit lite hådrhänt, my lady."
"Det gör inget." Mumlade jag och la armarna om honom. Han höll mig mot sig och så somnade jag. I hans famn med en massa tankar som snurrade runt i mitt huvud och känslan av kärlek i mig som blommade.
Kapitel 4: Vampire Lord
Kapitel 4 ~Anledningen
Tiden gick oerhört långsamt. Jag låg bara på sängen hela dagarna och den andra kvinnan, Hia, var väldigt ofta med Dimitri, vampyr lorden. Jag vägrade så hon gick mer än gärna till honom och kom alltid tillbaka med ett nytt bitmärke. Valet höll fortfarande på men han ville ha bättre blod då och då, och då kallade han på en av oss. Jag lekte med ett snöre som har en massa färgglada pärlor på. Det var min sysselsättning, och hon höll på att brodera om dagarna. Men en dag kom han in själv. Hia reste sig genast och nigde men jag låg kvar och höll på med mitt. jag kände hans blick.
"Du kommer inte undan för alltid, det vet du väll Natalie?" Jag sa inget, rörde mig knappt. Han tog tag i min handled och drog upp mig.
"Släpp!" Morrade jag men jag vart ignorerad. Han drog med mig genom korridoren, mot sitt rum. "Släpp mig!" Gapade jag och försökte komma loss. Men han lyssnade inte den här gången heller. Då vi kom in i rummet slängde han mig på rygg på sängen och vände sig till mig. Då jag försökte smita iväg tryckte han ner mig igen, så jag låg kvar.
"Nu ska du förklara, varför dolde du bettet? Varför valde du döden?"
"För att döden är något jag själv valt!" Morrade jag. "Jag valde inte att bli hit släpad! jag valde inte att bli utvald som din matbank!" Han ryckte till och tittade på mig. Ögonen glödde på honom.
"Matbank?" Morrade han. Nu var vi lika irriterade båda två i alla fall. Han drog upp mig igen, tryckte mig mot sig och stirrade mig i ögonen. "Ingen av er är matbank!"
"Tror du inte jag sett hur Hia ser ut?!"
"Det är hon själv som väljer att bli biten! jag tvingar ingen!"
"Du tvingar mig att stanna!"
"För att de är det eller att bli dödad av vampyrer! Dem kommer inte bara använda dem medel dem har där nere, de är bara för att få er att blöda! Minst tre vampyrer kommer dricka från er samtidigt." Jag frös till och stirrade på honom. "Jag skyddar dig medvetet från de ödet. Jag känner dig, Natalie. Du är inte den sortens person som förtjänar att råka ut för det ödet." Och där smälte jag. Han skyddade mig bara från att bli dödad...!
Tiden gick oerhört långsamt. Jag låg bara på sängen hela dagarna och den andra kvinnan, Hia, var väldigt ofta med Dimitri, vampyr lorden. Jag vägrade så hon gick mer än gärna till honom och kom alltid tillbaka med ett nytt bitmärke. Valet höll fortfarande på men han ville ha bättre blod då och då, och då kallade han på en av oss. Jag lekte med ett snöre som har en massa färgglada pärlor på. Det var min sysselsättning, och hon höll på att brodera om dagarna. Men en dag kom han in själv. Hia reste sig genast och nigde men jag låg kvar och höll på med mitt. jag kände hans blick.
"Du kommer inte undan för alltid, det vet du väll Natalie?" Jag sa inget, rörde mig knappt. Han tog tag i min handled och drog upp mig.
"Släpp!" Morrade jag men jag vart ignorerad. Han drog med mig genom korridoren, mot sitt rum. "Släpp mig!" Gapade jag och försökte komma loss. Men han lyssnade inte den här gången heller. Då vi kom in i rummet slängde han mig på rygg på sängen och vände sig till mig. Då jag försökte smita iväg tryckte han ner mig igen, så jag låg kvar.
"Nu ska du förklara, varför dolde du bettet? Varför valde du döden?"
"För att döden är något jag själv valt!" Morrade jag. "Jag valde inte att bli hit släpad! jag valde inte att bli utvald som din matbank!" Han ryckte till och tittade på mig. Ögonen glödde på honom.
"Matbank?" Morrade han. Nu var vi lika irriterade båda två i alla fall. Han drog upp mig igen, tryckte mig mot sig och stirrade mig i ögonen. "Ingen av er är matbank!"
"Tror du inte jag sett hur Hia ser ut?!"
"Det är hon själv som väljer att bli biten! jag tvingar ingen!"
"Du tvingar mig att stanna!"
"För att de är det eller att bli dödad av vampyrer! Dem kommer inte bara använda dem medel dem har där nere, de är bara för att få er att blöda! Minst tre vampyrer kommer dricka från er samtidigt." Jag frös till och stirrade på honom. "Jag skyddar dig medvetet från de ödet. Jag känner dig, Natalie. Du är inte den sortens person som förtjänar att råka ut för det ödet." Och där smälte jag. Han skyddade mig bara från att bli dödad...!
Kapitel 3: Vampire Lord
Kapitel 3 ~Kandidat
Efter att jag fått lämna honom skyndade jag genom korridorerna med handen över hålen. Jag ville inte skiljas från dem andra eller upptäcka en värre fientlighet på grund av denna lilla tävling. Jag gick ner och vampyrerna vände sig genast mot mig.
"Varför har du handen över halsen?"
"Jag rev mig." Jag niggde lätt och skyndade till mitt hörn. Jag svalde. Vad skulle hända om dem kom på att deras ledare bitit mig? Dem gick mot mig.
"Om du inte vart en kandidat ska du följa med mig." Jag nickade bara och reste mig. Dem gick ur rummet med mig och mot ett annat. När jag kom in frös jag till. Oh andra sidan var det bra att vara en kandidat om man kollade på grejerna dem använde på icke utvalda. Han vinkade med mig och vi gick mot något som såg ut som en stor docka. Men innan dem försökte få in mig sänkte dem min hand från halsen.
"Vänta! Kör inte in henne där!" Vi tittade mot dörren.
"My lord! Vad gör ni här nere?" Han gick fram och drog undan mitt hår från sidan. Dem drog efter andan och jag suckade.
"Varför gömde du det? Du kunde ha blivit dödad." Jag svarade inte på det. Han tog tag i min handled och drog med mig ur rummet.
"Hallå! Vart tar du mig?" Jag kände en massa vassa blickar i ryggen.
"Du, my lady, ska till ett bättre ställe som kandidat. Sen ska du förklara för mig varför du gömde bettet." Jag tittade bort. Det ville jag inte göra heller... Han tog mig upp igen och in till ett rum där en annan kvinna var. Hon var slående vacker. Direkt då hon såg honom sken hon upp, men det slocknade då hon såg mig.
"Jag kommer tillbaka sen, då vill jag ha förklaring." jag suckade och han gick ur rummet. Kvinnan tittade nyfiket på mig.
"Förklaring på vad?"
"Varför jag dolde bettet." Hon tittade förvånat på mig och nickade.
Efter att jag fått lämna honom skyndade jag genom korridorerna med handen över hålen. Jag ville inte skiljas från dem andra eller upptäcka en värre fientlighet på grund av denna lilla tävling. Jag gick ner och vampyrerna vände sig genast mot mig.
"Varför har du handen över halsen?"
"Jag rev mig." Jag niggde lätt och skyndade till mitt hörn. Jag svalde. Vad skulle hända om dem kom på att deras ledare bitit mig? Dem gick mot mig.
"Om du inte vart en kandidat ska du följa med mig." Jag nickade bara och reste mig. Dem gick ur rummet med mig och mot ett annat. När jag kom in frös jag till. Oh andra sidan var det bra att vara en kandidat om man kollade på grejerna dem använde på icke utvalda. Han vinkade med mig och vi gick mot något som såg ut som en stor docka. Men innan dem försökte få in mig sänkte dem min hand från halsen.
"Vänta! Kör inte in henne där!" Vi tittade mot dörren.
"My lord! Vad gör ni här nere?" Han gick fram och drog undan mitt hår från sidan. Dem drog efter andan och jag suckade.
"Varför gömde du det? Du kunde ha blivit dödad." Jag svarade inte på det. Han tog tag i min handled och drog med mig ur rummet.
"Hallå! Vart tar du mig?" Jag kände en massa vassa blickar i ryggen.
"Du, my lady, ska till ett bättre ställe som kandidat. Sen ska du förklara för mig varför du gömde bettet." Jag tittade bort. Det ville jag inte göra heller... Han tog mig upp igen och in till ett rum där en annan kvinna var. Hon var slående vacker. Direkt då hon såg honom sken hon upp, men det slocknade då hon såg mig.
"Jag kommer tillbaka sen, då vill jag ha förklaring." jag suckade och han gick ur rummet. Kvinnan tittade nyfiket på mig.
"Förklaring på vad?"
"Varför jag dolde bettet." Hon tittade förvånat på mig och nickade.
Kapitel 2: Vampire Lorde
Kapitel 2~ Det börjar
Jag tittade tomt på vägen framför. Alla var rädda och satt och skrek. Vampyrerna försökte då tyst på dem och ledaren tittade fundersamt bak på mig, jag var ju den enda som var tyst. Efter ett tag slöt jag ögonen och tänkte på våran by. Jag ville inte vara här, jag ville vara där. Efter några timmar stannade vagnen och jag öppnade ögonen. Det var mörkt. Jag tittade upp och såg ett stort slott tona upp sig framför oss. Några biffiga vakter kom mot vagnen vi var i och det fick dem andra att skrika ännu mer. Det verkade bara roa vakterna. Ledaren som tagit oss gick fram och viskade något. En av dem sneglade mot mig och vände sedan tillbaka blicken till ledaren. Svårt att se vem dem pratar om... Eller inte. Vagnen åkte in i slottet och genom stentunnlar. Alla rörde sig hysteriskt i vagnen. Dem måste vara livrädda. Då vi kom in i ett stort rum stod det ett par kvinnor och män (Vampyrer) och väntade på oss.
"Välkommen till slottet." Log den ena och gick mot oss. Dem drog ut oss en och en och verkade inspektera hur vi såg ut. Jag svalde sakta och tillslut vart det min tur. Dem inspekterade ansiktet, håret, kroppen och vad dem gjorde då dem la örat mot magen vet jag inte. Men jag passerade testet i alla fall. Jag tittade på dem kvinnor som inte gjort det. Vad skulle hända med dem? Jag hade ju känt dem hela mitt liv!
"Ni som är utvalda och passerat testet..." Jag vände blicken mot den som talade. "Har chans att bli kungens drottning. Några bakom mig tittade glatt på varandra. "Ni kommer få en bättre boning än detta men dem som inte är utvalda kommer att få stanna här nere och har ni tur så passar ni som föda åt kungen. Följ med mig, utvalda." Vi följde sakta efter. Då vi gick genom gången så hörde vi folk som skrek gång på gång. Jag tittade mig lite smått omkring och på kvinnorna som gick med mig. Jag var inte precis kompis med alla men det gick ju an. En av oss skulle få gå till kungen redan.
"För att få bli hans drottning måste ni vara en av kandidaterna. Han måste ha bitit er och max tre kan bli det. Det finns redan en kandidat så lycka till. Man har bara en chans." Efter några timmar hade en massa varit hos honom men ingen hade blivit kandidat. En av ledarna här pekade ut mig tillslut och det var bara att resa sig och gå dit. Under tiden tittade jag mig omkring. Det var ganska fint ändå men då jag kom in frös jag till i chock. Han, kungen, hade ju varit och besökt våran by bara några dagar innan detta. Han vände blicken mot mig och log.
"Natalie. Dig minns jag." Jag vände om för att gå men han hann komma upp framför mig. "Inte vara sån nu." Log han och lyfte utan problem upp mig. Jag pep till och la armarna om hans hals. Detta var inte alls kul! Han la mig på rygg på sängen och lutade sig över mig.
"Varför gör du detta?" Det var mina första ord sen detta hänt.
"För att jag vill ha en kvinna, en värdig. Men det finns inga vampyr kvinnor som är det." Jag drog ett djupt andetag och funderade på att klappa till honom, men då skulle jag väll bara bli avrättad. Men jag måste erkänna, han är söt! Försiktigt lutade han sig fram och kysste mina läppar. Efter en stund besvarade jag. Hans läppar gled utmed min mungipa, min haka och ner till min hals. Jag bet mig i läppen och skrek till då han bet mig. Han tryckte mig mot sig för att jag inte skulle kunna dra mig undan och då han var klar flåsade vi båda två. Han kysste försiktigt mina läppar.
"Nu är du en av kandidaterna, Natalie." Viskade han.
Jag tittade tomt på vägen framför. Alla var rädda och satt och skrek. Vampyrerna försökte då tyst på dem och ledaren tittade fundersamt bak på mig, jag var ju den enda som var tyst. Efter ett tag slöt jag ögonen och tänkte på våran by. Jag ville inte vara här, jag ville vara där. Efter några timmar stannade vagnen och jag öppnade ögonen. Det var mörkt. Jag tittade upp och såg ett stort slott tona upp sig framför oss. Några biffiga vakter kom mot vagnen vi var i och det fick dem andra att skrika ännu mer. Det verkade bara roa vakterna. Ledaren som tagit oss gick fram och viskade något. En av dem sneglade mot mig och vände sedan tillbaka blicken till ledaren. Svårt att se vem dem pratar om... Eller inte. Vagnen åkte in i slottet och genom stentunnlar. Alla rörde sig hysteriskt i vagnen. Dem måste vara livrädda. Då vi kom in i ett stort rum stod det ett par kvinnor och män (Vampyrer) och väntade på oss.
"Välkommen till slottet." Log den ena och gick mot oss. Dem drog ut oss en och en och verkade inspektera hur vi såg ut. Jag svalde sakta och tillslut vart det min tur. Dem inspekterade ansiktet, håret, kroppen och vad dem gjorde då dem la örat mot magen vet jag inte. Men jag passerade testet i alla fall. Jag tittade på dem kvinnor som inte gjort det. Vad skulle hända med dem? Jag hade ju känt dem hela mitt liv!
"Ni som är utvalda och passerat testet..." Jag vände blicken mot den som talade. "Har chans att bli kungens drottning. Några bakom mig tittade glatt på varandra. "Ni kommer få en bättre boning än detta men dem som inte är utvalda kommer att få stanna här nere och har ni tur så passar ni som föda åt kungen. Följ med mig, utvalda." Vi följde sakta efter. Då vi gick genom gången så hörde vi folk som skrek gång på gång. Jag tittade mig lite smått omkring och på kvinnorna som gick med mig. Jag var inte precis kompis med alla men det gick ju an. En av oss skulle få gå till kungen redan.
"För att få bli hans drottning måste ni vara en av kandidaterna. Han måste ha bitit er och max tre kan bli det. Det finns redan en kandidat så lycka till. Man har bara en chans." Efter några timmar hade en massa varit hos honom men ingen hade blivit kandidat. En av ledarna här pekade ut mig tillslut och det var bara att resa sig och gå dit. Under tiden tittade jag mig omkring. Det var ganska fint ändå men då jag kom in frös jag till i chock. Han, kungen, hade ju varit och besökt våran by bara några dagar innan detta. Han vände blicken mot mig och log.
"Natalie. Dig minns jag." Jag vände om för att gå men han hann komma upp framför mig. "Inte vara sån nu." Log han och lyfte utan problem upp mig. Jag pep till och la armarna om hans hals. Detta var inte alls kul! Han la mig på rygg på sängen och lutade sig över mig.
"Varför gör du detta?" Det var mina första ord sen detta hänt.
"För att jag vill ha en kvinna, en värdig. Men det finns inga vampyr kvinnor som är det." Jag drog ett djupt andetag och funderade på att klappa till honom, men då skulle jag väll bara bli avrättad. Men jag måste erkänna, han är söt! Försiktigt lutade han sig fram och kysste mina läppar. Efter en stund besvarade jag. Hans läppar gled utmed min mungipa, min haka och ner till min hals. Jag bet mig i läppen och skrek till då han bet mig. Han tryckte mig mot sig för att jag inte skulle kunna dra mig undan och då han var klar flåsade vi båda två. Han kysste försiktigt mina läppar.
"Nu är du en av kandidaterna, Natalie." Viskade han.
Kapitel 1: Vampire Lord
Kapitel 1~ Mörkret kommer.
Alla sprang runt och skrek. Vampyrerna rev hela byn! Jag drog upp klänningen och försökte springa jag med. Dem var ute efter oss kvinnor den här gången, dem skrek om att hitta den perfekta bruden till deras kung, deras lord. Jag skrek till då någon tog tag i mitt hår och drog med mig. Jag kunde inget annat än att följa med. Jag vart nedtvingad på gräset med några andra kvinnor och ett gäng vampyr män stod och vaktade oss. Jag svalde och tittade mig omkring. Det såg hemskt ut! Vi var en massa kvinnor som satt ihop trängda och några satt och bad. Jag skakade till och deras ledare gick mot oss.
"Vi ska plocka ut alla Arier! Hovet sköter resten!" Arier, dem som är blonda och blåögda. Jag svor i huvudet. Jag var det! Soldaterna började kolla igenom alla och skickade iväg alla som inte var arier. Jag vägrade öppna ögonen då dem kom till mig.
"Kapten! En vägrar öppna ögonen!" Jag hörde någon gå mot mig och hörde någon viska:
"Jag kan slå vad om att hon är en av arierna." Någon grep tag i min haka, och det kraftigt, och vände troligen mitt ansikte mot sitt.
"Öppna ögonen, kvinna!" Jag rörde mig inte ur fläken. Mannen morrade ilsket och nöp mig. Jag skrek till och råkade öppna ögonen. Det var allt han behövde.
"Hon är en av arierna." Jag suckade. Jag misslyckades. Jag drogs upp och dem skickade på mig på en vagn som några andra kvinnor redan satt på. Då dem var klar började dem rulla ur staden och jag spottade på ledaren. Han stirrade på oss.
"Håll koll på dem. Någon är en kämpe." Soldaterna nickade och ledaren gick fram till förren och hoppade upp. Jag antog att vi red till vampyrernas hov, eller Helvetets hov som vi människor kalla de det.
Alla sprang runt och skrek. Vampyrerna rev hela byn! Jag drog upp klänningen och försökte springa jag med. Dem var ute efter oss kvinnor den här gången, dem skrek om att hitta den perfekta bruden till deras kung, deras lord. Jag skrek till då någon tog tag i mitt hår och drog med mig. Jag kunde inget annat än att följa med. Jag vart nedtvingad på gräset med några andra kvinnor och ett gäng vampyr män stod och vaktade oss. Jag svalde och tittade mig omkring. Det såg hemskt ut! Vi var en massa kvinnor som satt ihop trängda och några satt och bad. Jag skakade till och deras ledare gick mot oss.
"Vi ska plocka ut alla Arier! Hovet sköter resten!" Arier, dem som är blonda och blåögda. Jag svor i huvudet. Jag var det! Soldaterna började kolla igenom alla och skickade iväg alla som inte var arier. Jag vägrade öppna ögonen då dem kom till mig.
"Kapten! En vägrar öppna ögonen!" Jag hörde någon gå mot mig och hörde någon viska:
"Jag kan slå vad om att hon är en av arierna." Någon grep tag i min haka, och det kraftigt, och vände troligen mitt ansikte mot sitt.
"Öppna ögonen, kvinna!" Jag rörde mig inte ur fläken. Mannen morrade ilsket och nöp mig. Jag skrek till och råkade öppna ögonen. Det var allt han behövde.
"Hon är en av arierna." Jag suckade. Jag misslyckades. Jag drogs upp och dem skickade på mig på en vagn som några andra kvinnor redan satt på. Då dem var klar började dem rulla ur staden och jag spottade på ledaren. Han stirrade på oss.
"Håll koll på dem. Någon är en kämpe." Soldaterna nickade och ledaren gick fram till förren och hoppade upp. Jag antog att vi red till vampyrernas hov, eller Helvetets hov som vi människor kalla de det.
Aquilone ~Kapitel 8
Kapitel 8~ Fångad.
Jag låg och surade på rummet. Han hade låst och hade såklart gömt nyckeln då jag tittat bort. Han låg i sängen och sov. Jag tittade mig omkring. Jag gillade inte att vara instängd. Jag smög fram till låste och tog ut en av mina hårnålar och började lirka i låset. Detta har jag gjort många gånger, speciellt under tiden som beskyddare. Låste klickade och jag öppnade dörren försiktigt. Jag smög ut, stängde tyst dörren och satte tillbaka hårnålen. Jag smög genom korridoren. Alla verkade sova och väktarna verkade inte var här. Tror jag. Jag smög ned på första våningen och gömde mig vid trappan då jag hörde steg. Två väktare kom gående ned för trappan, dem bar på något. Jag tittade närmare och la handen för munnen för att inte skrika. Det var Mira dem bar på, hon hade två bet i halsen. Var dem andra två stiroiul fortfarande vakna?
”John! Kimmie! Jag är fortfarande hungrig och det är något gott som är i korridoren!” Ropade en av dem. Jag svalde. Var de mig han känt doften av? Då John och Kimmie försvunnit skyndade jag mot dörren. Den var låst så det var bara att försökte dyrka upp låset igen. Just då jag skulle gå ut grepp något tag i min handleder, korsade dem på min rygg och tryckte mig mot dörren. Jag stönade till och tittade bakåt. Såklart var den et stiroul! Han log brett.
”Hej du, lilla godbit.” Han la haken mot mig axel och vädrade nöjt. ”Friskt, ungt och ljuvligt blod.” Paniken ökade. Jag slöt ögonen och slog bakut. Han skrek förvånat till. Jag slog upp dörren och solen träffade honom. Han skrek av smärta och skyndade sig till skuggorna.
”Fördömda människa!” Väste han.
”Dhampir.” Rättade jag honom och började springa. Jag hade max några timmar innan dem skulle ta upp jakten på mig, innan Shin skulle vakna och ta upp jakten på mig. Jag var bered på väktarna nu och fick lätt ned dem. Jag hoppade över grinden och sprang längs vägen och mot staden som man såg från fönstret på andra våningen. Jag sprang hela dagen och då det började skymma var jag i staden. Jag tog snabbt på mig en mantel som skulle dölja min doft och skyndade till ett värdshus. Jag uppgav ett annat namn och fick ett rum. Jag gick upp dit och la mig på sängen och andades ut. Jag var helt slut! Jag gäspade och somnade.
*Shin*
Jag skrek argt då jag vaknade. Solen var inte helt nere än men Suki saknades! Jag ryckte i handtaget. Öppet. Hade hon dyrkat upp låset? Jag skyndade ned och hittade en bränd Damon.
”Vad i hela mörkrets namn har hänt?!” Utbrast jag.
”Din munsbit smet, och hon brände mig på köpet.” Jag lyfte upp honom i kläderna.
”Du måste ha gjort något, hon bränner dig knappast om du inte försök med något.” Morrade jag. Jag kunde redan tänka mig vad han gjort. Han hade troligen tänkt försöka bita henne men fått sig en omgång. Mira slog i gonggongen. Solen var nere. Jag släppte honom.
”Jag söker reda på henne själv, stanna här eller få ditt straff då jag är tillbaka.” Han nickade kort och jag sprang iväg, efter hennes doft. Jag kom fram till en stad men tappade det. Hon hade gömt sin doft. Surt väste jag.
”Dum är du inte, Suki.” Jag började gå runt i staden. Det var natt och hon skulle säkert vara jätte trött vid det här laget. Hotell och värdshus var vad som hällde. Men hon skulle vara för försiktig med att inte avslöja sig. Hon hade redan nu tänkt på det. Vad hon dolde sin doft med visste jag inte. Jag började söka efter hotell och värdshus. Det hela var extra svårt eftersom jag inte kände hennes lukt och för att jag inte druckit av henne, då kunde jag inte spåra henne lika lätt. Jag svor tyst och stannade. Vart var du Suki?!
Jag gäspade och satte mig upp. Ingen Shin i närheten, alltså hade det funkat bra med manteln. Jag reste mig och tittade ned på gatan. Han skulle troligen vakta alla gator och utgångar i staden eftersom han följt min lukt hit. Jag var fångad i staden tills solen gick upp. Men han behövde knappast mer än en natt för att spåra upp mig, oavsett om han kände min lukt eller närvaro. Han behövde inte det då han väll kom in i jakten på mig. Då behövde han bara bilden av mig. Jag checkade ut och gick där det var som mest med folk. Svårare för Shin, roligare för mig. Jag tittade på allt jag passerade med ett leende men stannade då jag såg Shins leende ansikte framför mig.
”Hittade dig, Suki darling.” Log han. Jag svor och backade. Fångad!
Kraftbärare. ~_~
man kan verkligen säga att mitt skrivande har kört fast... Har ingen ork att skriva för hand men har inte heller ork att skriva över det på datorn. :( Värme gör mig trött...! Men har funderat på att göra en berättelse bara för denna blogg och kanske för intresserade läsare. Så, vad vill ni att den ska handla om och så?
Aquilone ~Kapitel 7
Kapitel 7~ Frestelsen.
Jag gick nervöst runt i slottet. Shin och dem andra två var ute och jagade, solen skulle snart stiga. Trots att det var en massa lampor tända så var det kusligt i slottet och jag kände mig hela tiden iakttagen. Men jag visste lika väll som att jag hade två tummar att jag var ensam. Jag fick inte gå ned på första våningen (Jag vet inte vad dem skulle göra med mig då och känner mig inte så sugen på att ta reda på det heller) så jag stannade på andra och tredje våningen. Jag tittade ut genom ett stort fönster och tittade mot horisonten. Himlen började bli röd, solen steg så dem borde komma tillbaka snart. Jag funderade på det jag hört Shin säga förut och la fundersamt hanen mot glaset. Han hade uttryckt klart och tydligt vad han ville:
”Shin, kan vi inte få smaka?”
”Om ni så mycket som lägger ett finger på henne kommer jag ta hand om er.” Hade han morrat. Jag stod såklart gömd bakom dörren till rummet, han hade inte stängt riktigt. Efter dem två meningarna hade dem gett sig av och jag vågade mig fram. Nu var jag orolig. Jag hade lovat mig själv att hålla mig från dem. Hålla mig borta härifrån. Men dem hade tydligen en väktare på dagen, en väktare jag inte sett skymten av under hela natten. Sov han eller hon på dagen då dem var vaken? Jag rös till. Varför vet jag inte. Jag hörde steg där nere och sprang snabbt och gömde mig. Dem var tillbaka!
”Det där var den mest misslyckade jakten den här månaden.” Morrade en av dem.
”Eller hur, och det på grund av att vi måste hålla oss på andra jaktmarker.” Morrade den andre.
”Men sluta klaga! Ni åt i alla fall.”
”Ja, men vi har inte ett snacks som väntar som du.”
”Du vet lika väll som jag att jag är stendöd på dagen!” Morrade Shin. Jag svalde. Snacket var nog jag. Jag lyssnade spänt på dem.
”Suki! Kom hit!” Ropade Shin. Jag rörde mig inte ur fläcken. Jag hörde hur han suckade irriterat och gick upp för trappan. Han sökte igenom rummen, men mitt gömställe skulle han nog inte tänka på. Det var ett hemligt rum i väggen jag hittat. Jag hörde att han gick förbi utanför. Han stannade till och med utanför ingången!
”Vart är hon?” Morrade han argt.
”Tappat bort matbiten?” Skrockade en av dem som gick mot honom.
”Sluta kalla henne det.” Sa han argt. ”Hjälp mig att söka istället!”
”Jaja, lugna dig nu. Någon är sur.”
”Klart jag är sur då jag inte vet vart hon är!” Vrålade Shin och klampade iväg. ”Och den fördömda solen går upp inom en timme!” Jag tittade på min armbands klocka. Det var exakt 32 minuter tills klockan slog 6 och solen skulle gå upp. Jag lutade mig tyst mot väggen. Skulle jag stanna här varje natt då dem vaknade? Nej, jag måste iväg idag. Medan dem sov. Väktare eller inte som är vaken. Efter en evighet kändes det som slog klockan 6. Jag smet tyst ur mitt gömställe och smög iväg. Solen var uppe, som planerat. Jag skyndade ned på första våningen och mot dörren. En person klev ur skuggorna och jag tvärstannade. Shin!
”Jag vet inte vart du gömt dig men ut kommer du inte.” Sa han lite smått irriterat. Vad nu?! Skulle inte han sova nu?! ”Mira, kan du dra för gardinerna.” Jag tittade upp mot fönstret. Jag stod i solen, han kom inte åt mig tack vare det. Jag tittade på honom. Han insåg att jag märkt det. Han kunde vara vaken, men inte komma ut i solen.
”Suki, försök inte ens…!” Men jag sprang upp och höll mig i ljuset. Gardinerna började åka för och Shin skyndade efter. Vem det än var som drog för dem, denna Mira, var snabb. Men inte snabb nog. Jag sprang ut på en balkong som fanns på andra våningen och ställde mig i solen. Jag vände mig om och såg en arg Shin inne bland skuggorna. Han morrade argt.
”Mira.” Morrade han. En flicka i min ålder ungefär klev ut i ljuset. Hon var blek, lång, klädd i en biträdes klänning och hade långt, blont, lockigt hår. Hon gick mot mig och jag backade mot räcket.
”Kommer du för nära hoppar jag.” Jag satte mig på räcket och la ena benet över kanten.
”Mira, halt.” Sa Shin kalt och hon stannade. Vi stirrade på varandra, jag och Shin. ”Du vågar inte.”
”Ska vi slå vad?” Sa jag utmanande. Jag tittade ned men höll koll på Mira i ögonvrån. Det var inte så långt ned, jag hade hoppat från högre ställen. Jag rätade på mig och tittade på Shin och Mira. ”Om du redan har en kvinna här, varför envisas med att ha mig här?” Sa jag frågande.
”Hon är inte du, Suki.” Svarade han enkelt. Jag log svagt och hoppade ned. Jag landade på fötterna och började springa. Jag hörde Shin ropa ut order åt Mira som tog upp jakten på mig. Jag sprang mot grinden men hann nästan innan jag kände att någon lyfte upp mig. Jag skrek ilsket och försökte komma loss. Det var inte Mira nu, det var en man som liknade Mira. Vad hade dem för tjänstefolk egentligen? Jag kom inte loss fastän jag använde alla möjliga slag. Mannen verkade inte ens reagera! Mira öppnade dörren och mannen gick in med mig. Jag försökte komma loss men innan jag hann springa ut hade jag Shin över mig. Jag skrek ilsket och försökte slå mig ur hans grepp.
”Du kommer inte loss, Suki! Sluta försök!” Morrade han och lyfte upp mig. Han låste fast mig så jag inte kom loss. Jag skrek för full hals och försökte knocka honom men han byte bara grepp om mig så jag inte kunde sparka eller slå till honom. Han gick in i rummet, tryckte ned mig på sängen och satte sig över mig så jag inte skulle komma upp.
”Lugna ned dig, SukI!”
”Nej!” Skrek jag och försökte slå mig loss. Då gjorde han något oväntat. Han lutade sig fram och kysste min hals. Jag frös till. Shin, den goda Shin, brukade göra så för att lugna mig. Utan att tänka efter blev jag lugn och slappnade sakta av. Dumma han som kunde det!
Jag gick nervöst runt i slottet. Shin och dem andra två var ute och jagade, solen skulle snart stiga. Trots att det var en massa lampor tända så var det kusligt i slottet och jag kände mig hela tiden iakttagen. Men jag visste lika väll som att jag hade två tummar att jag var ensam. Jag fick inte gå ned på första våningen (Jag vet inte vad dem skulle göra med mig då och känner mig inte så sugen på att ta reda på det heller) så jag stannade på andra och tredje våningen. Jag tittade ut genom ett stort fönster och tittade mot horisonten. Himlen började bli röd, solen steg så dem borde komma tillbaka snart. Jag funderade på det jag hört Shin säga förut och la fundersamt hanen mot glaset. Han hade uttryckt klart och tydligt vad han ville:
”Shin, kan vi inte få smaka?”
”Om ni så mycket som lägger ett finger på henne kommer jag ta hand om er.” Hade han morrat. Jag stod såklart gömd bakom dörren till rummet, han hade inte stängt riktigt. Efter dem två meningarna hade dem gett sig av och jag vågade mig fram. Nu var jag orolig. Jag hade lovat mig själv att hålla mig från dem. Hålla mig borta härifrån. Men dem hade tydligen en väktare på dagen, en väktare jag inte sett skymten av under hela natten. Sov han eller hon på dagen då dem var vaken? Jag rös till. Varför vet jag inte. Jag hörde steg där nere och sprang snabbt och gömde mig. Dem var tillbaka!
”Det där var den mest misslyckade jakten den här månaden.” Morrade en av dem.
”Eller hur, och det på grund av att vi måste hålla oss på andra jaktmarker.” Morrade den andre.
”Men sluta klaga! Ni åt i alla fall.”
”Ja, men vi har inte ett snacks som väntar som du.”
”Du vet lika väll som jag att jag är stendöd på dagen!” Morrade Shin. Jag svalde. Snacket var nog jag. Jag lyssnade spänt på dem.
”Suki! Kom hit!” Ropade Shin. Jag rörde mig inte ur fläcken. Jag hörde hur han suckade irriterat och gick upp för trappan. Han sökte igenom rummen, men mitt gömställe skulle han nog inte tänka på. Det var ett hemligt rum i väggen jag hittat. Jag hörde att han gick förbi utanför. Han stannade till och med utanför ingången!
”Vart är hon?” Morrade han argt.
”Tappat bort matbiten?” Skrockade en av dem som gick mot honom.
”Sluta kalla henne det.” Sa han argt. ”Hjälp mig att söka istället!”
”Jaja, lugna dig nu. Någon är sur.”
”Klart jag är sur då jag inte vet vart hon är!” Vrålade Shin och klampade iväg. ”Och den fördömda solen går upp inom en timme!” Jag tittade på min armbands klocka. Det var exakt 32 minuter tills klockan slog 6 och solen skulle gå upp. Jag lutade mig tyst mot väggen. Skulle jag stanna här varje natt då dem vaknade? Nej, jag måste iväg idag. Medan dem sov. Väktare eller inte som är vaken. Efter en evighet kändes det som slog klockan 6. Jag smet tyst ur mitt gömställe och smög iväg. Solen var uppe, som planerat. Jag skyndade ned på första våningen och mot dörren. En person klev ur skuggorna och jag tvärstannade. Shin!
”Jag vet inte vart du gömt dig men ut kommer du inte.” Sa han lite smått irriterat. Vad nu?! Skulle inte han sova nu?! ”Mira, kan du dra för gardinerna.” Jag tittade upp mot fönstret. Jag stod i solen, han kom inte åt mig tack vare det. Jag tittade på honom. Han insåg att jag märkt det. Han kunde vara vaken, men inte komma ut i solen.
”Suki, försök inte ens…!” Men jag sprang upp och höll mig i ljuset. Gardinerna började åka för och Shin skyndade efter. Vem det än var som drog för dem, denna Mira, var snabb. Men inte snabb nog. Jag sprang ut på en balkong som fanns på andra våningen och ställde mig i solen. Jag vände mig om och såg en arg Shin inne bland skuggorna. Han morrade argt.
”Mira.” Morrade han. En flicka i min ålder ungefär klev ut i ljuset. Hon var blek, lång, klädd i en biträdes klänning och hade långt, blont, lockigt hår. Hon gick mot mig och jag backade mot räcket.
”Kommer du för nära hoppar jag.” Jag satte mig på räcket och la ena benet över kanten.
”Mira, halt.” Sa Shin kalt och hon stannade. Vi stirrade på varandra, jag och Shin. ”Du vågar inte.”
”Ska vi slå vad?” Sa jag utmanande. Jag tittade ned men höll koll på Mira i ögonvrån. Det var inte så långt ned, jag hade hoppat från högre ställen. Jag rätade på mig och tittade på Shin och Mira. ”Om du redan har en kvinna här, varför envisas med att ha mig här?” Sa jag frågande.
”Hon är inte du, Suki.” Svarade han enkelt. Jag log svagt och hoppade ned. Jag landade på fötterna och började springa. Jag hörde Shin ropa ut order åt Mira som tog upp jakten på mig. Jag sprang mot grinden men hann nästan innan jag kände att någon lyfte upp mig. Jag skrek ilsket och försökte komma loss. Det var inte Mira nu, det var en man som liknade Mira. Vad hade dem för tjänstefolk egentligen? Jag kom inte loss fastän jag använde alla möjliga slag. Mannen verkade inte ens reagera! Mira öppnade dörren och mannen gick in med mig. Jag försökte komma loss men innan jag hann springa ut hade jag Shin över mig. Jag skrek ilsket och försökte slå mig ur hans grepp.
”Du kommer inte loss, Suki! Sluta försök!” Morrade han och lyfte upp mig. Han låste fast mig så jag inte kom loss. Jag skrek för full hals och försökte knocka honom men han byte bara grepp om mig så jag inte kunde sparka eller slå till honom. Han gick in i rummet, tryckte ned mig på sängen och satte sig över mig så jag inte skulle komma upp.
”Lugna ned dig, SukI!”
”Nej!” Skrek jag och försökte slå mig loss. Då gjorde han något oväntat. Han lutade sig fram och kysste min hals. Jag frös till. Shin, den goda Shin, brukade göra så för att lugna mig. Utan att tänka efter blev jag lugn och slappnade sakta av. Dumma han som kunde det!
